Att det ska vara så svårt att vara glad ibland.

Jag märkte att han tittade oroligt på mig.

Jag är hungrig, sa jag.

Blodsockret, du vet.

Vi cyklade iväg för lunch.

Du ser ledsen ut, sa E.

Nä, sa jag.

Han tittade på mig mellan tuggorna där vi satt på den lokala thaien.

Hur är det egentligen? frågade han.

Det är bra, mumlade jag.

Lite senare, när vi satt på kafét i gamla Råsunda frågade han igen.

Men vännen, hur mår du?

Det är ok, sa jag.

Du vet, jag känner dig så väl nu, att jag vet att du är ledsen, sa han.

Då grät jag en liten skvätt och berättade om allt som tryckte mig.

Som en Ameliaartikel kände jag mig där jag rabblade upp sambo- och jobblivets alla fällor.