Regionaltåget drar sakta genom skogen, över öppna fält och vid sidan av istäckta vatten. Den nedåtgående solen speglar sig i isen och jag förundras över de vackra scener naturen bjuder mig på.
Jag läser Venusdeltat av Anaïs Nin. Små krusningar av upphetsning eller om det är förskräckelse går genom min kropp när jag visualiserar de poetiska beskrivningarna.
Jag tänker på E.
Det är vi nu, lite mer än tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar